2nd international Training Course on Neuropsychology in Epilepsy”. 15-20 April, Domaine de Chateaueuf, Provence, Frankrike


Reseberättelse av Sara Andersson, Neuropsykolog, Neurologiska Kliniken NUS, Umeå.

Jag vill börja med att tacka Svenska Epilepsisällskapet från botten av mitt hjärta att jag fick möjligheten att åka på denna kurs och resa. Tack! Jag bär med mig minnen för livet av både platsen, människorna, maten och inte minst den kunskapsbank jag fått ta del av.

Denna kurs var den andra i raden som ILAE anordnade särskilt avsedd för neuropsykologer inom fältet Epilepsi. Hela världen var representerade i de 35 deltagarna som medverkade. Kursen arrangerades av en fakultet bestående av de främsta och mest erfarna forskarna och klinikerna i världen inom ämnet: Dr Sallie Baxendale (Institute of Neurology, UCL London, GB), Prof. Bruce Herrmann (Department of Neurology, Univeristy of Wisconsin school of Medicine and Public Health, Wisconsin, USA), Gitta Reuner (Ass. Prof. Medical Deparment University of Heidelberg, Ger.), John Langfitt (Ass. Prof. Department of Neurology and Psychiatry, NY, USA), Sarah Wilson (Prof. School of Psyhological Sciences, The University of Melbourne, Aus.), Mary Lou Smith (Prof. Department of Psychology, University of Toronto, USA), Patricia Reznick (Prof. Department of Psychiatry, Sao Paulo, Bras.) och William Barr (Ass. Prof. Neurology and Psychiatry, NYU School of Medicine, USA). Hela fakulteten var med under veckan, de gav föreläsningar, höll seminarier, handledde oss och de umgicks med oss deltagare i de sociala aktiviteterna som hölls efter arbetstid.

Kursens syfte var flera: Att erbjuda den absolut senaste och ”tyngsta” kunskapen inom fältet till oss deltagare via föreläsningar och seminarier. På ett sätt där interaktion, plats för frågor och samtal främjades och inspirerades till, kontinuerligt av alla föreläsare. Att få utrymme att med erfarna kollegor från hela världen diskutera egna kliniska svårigheter, organisatoriska frågor inom vården, och svåra kliniska fall. Att hjälpa till att skapa ett brett socialt och kunskapsbaserat närverk där vi ska kunna finna stöd, handledning och hjälp i vårt dagliga arbete. Och att inspirera till fortsatt forskning inom fältet Neuropsykologi inom Epilepsi, med att leda oss yngre och mer oerfarna forskare vidare i våra ambitioner och idéer.

Alla dessa syften upplever jag uppfylldes med råge. Kursen var intensiv med ett schema som följdes till punkt och pricka från tidiga frukostseminarier till sena middags-grupper alla dagar. För att inte tala om de fantastiska morgonlöparrundor vi fick i ett gryende och vårigt Provence, eller de oemotståndliga franska middagarna som serverades till sena kvällar. Det har tagit mig några månader att smälta alla erfarenheter och upplevelser jag fick vara med om, med glädje återgår jag i tanken till veckan.

De fem dagarna var upplagda på samma sätt. Kl 8-9 hölls ett frivilligt frukostseminarie (som alltid visade sig vara så intressant att alla deltog flitigt i dessa), 9-12.30 föreläsning på dagens tema (obligatoriskt) 12.30 -14 fantastisk trerätterslunch, 14-16 Arbete i smågrupper med fallpresentationer (obligatoriskt) och sedan 16-17.15 ”special interest groups” (frivilligt).

De teman som kursen hade täckte både unga och vuxna med epilepsi, ”new onset Ep” och ”late onset Ep”, AEDs, epilepsi i ett livsperspektiv, epilepsikirurgi, ” non epileptic attack disorder” och komorbiditeter till epilepsi, allt från ett neuropsykologiskt perspektiv. Föreläsningarna hölls av de i fakulteten (och då mer medicinska, neurologiska ämnen avhandlades av neurologerna Fergus Rugg Gunn och Prof Matthew Walker), och arbetet i smågrupper handleddes av fakulteten enligt ett roterande schema.

Jag har svårt att välja ut vilka teman och vad som berörde mig mest i detta omfattande program. Jag har aldrig varit på en kurs förut där varenda föreläsning kändes mitt i prick i relation till mitt arbete. Inte en timme kändes irrelevant. Med mig hem till kliniken bär jag en övertygelse att arbeta mer för att fånga komorbiditeter hos våra patienter, psykiatrisk samsjuklighet (som i många fall springer ur samma neuronala utvecklingsavvikelse som Epilepsin), beteendeproblematik, intellektuella funktionsnedsättningar och sociala svårigheter hos de vi möter. Svårigheter våra patienter har som i en del fall sänker livskvaliteten än mer än vad epilepsisjukdomens uttryck gör. Jag bär också med mig kunskap om vad ett liv med kronisk epilepsi kan göra med en individs kognition och funktion. Jag har fått verktyg, tester, formulär och modeller för att undersöka dessa svårigheter. Jag tar även med mig tankar från John Langfitts och Sarah Wilsons föreläsningar om vad vi kallar funktionella tillstånd, icke epileptiska kramper. I Australien, USA och sydamerika arbetar de annorlunda kring detta än vad vi gör här i Umeå (och Sverige vad jag förstår). Neuropsykologen har en tydligt utredningsförfarande och arbetar parallellt med neurologen i dessa ärenden. De har även behandlingsmodeller för dessa patienter. Något som vi neuropsykologer i Sverige helt saknar. Jag kommer även i framtiden vara mer alert på att fånga upp de patienter som har en blandbild av både äkta epileptiska anfall och icke epileptiska kramper, och utreda möjligheten att behandla/hantera de sistnämnda.

Andra tankar jag bär vidare med mig hem handlar om åldrande och epilepsi, något som ständigt närvarande i den population jag möter i kliniken. Mycket finns att titta på vad gäller demens och epilepsi ur ett neuropsykologiskt perspektiv och området är jag nyfiken på. En ”special interest group” med William Barr ligger kvar i mitt minne på temat Demens och Epilepsi och forskningsläget.

Avslutningsvis, förutom all denna kunskap inom fältet, tar jag med mig härliga kontakter med neuropsykologer inom epilepsi från hela världen. Vi håller kontakter via en facebookgrupp, maillistor och whatsapp. En guldgruva av kunskap och tips tillbaks på det något avlägsna kontoret i Umeå.

Intresset på kliniken och särskilt Ep-teamet för denna kurs har varit stort och jag har redan hållit presentationer för de här som arbetar med epilepsi.

Så, men denna reseberättelse skickar jag än igen mitt Tack för ert stipendie!
Om jag har missat något viktigt att berätta, återkom gärna. Jag har även referenslitteratur, föreläsningar och material att dela om ni finner något av det jag nämnt särskilt intressant.

Med vänliga hälsningar, Sara Andersson


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *